Dalsland

Från Värmland fortsatte resan den 7 oktober i söder, via Dalsland:

Vildgässen gjorde flera långa raster under dagen. De råkade överallt på så präktiga stubbåkrar, att de knappt hade hjärta att far ifrån dem, och de kommo inte in i Dalsland, förrän det led mot solnedgången. De ströko fram över nordvästra delen av landskapet, och där var det ännu grannare än i Värmland. Där fanns så fullt av sjöar, att landet gick fram mellan dem som smala, högkulliga bankar. Det var ingen passande mark för åkrar, men träden trivdes så mycket bättre, och de branta stränderna lågo som vackra parker. Det tycktes finnas något i luften eller i vattnet, som höll kvar solljuset, också sedan solen hade sjunkit ner bakom åsarna. Strimmor av guld lekte på de blanka, mörka vattenytorna, och över marken dallrade ett ljust, blekrött skimmer, varur gulvita björkar, klarröda aspar och rödgula rönnar stucko upp.

"Tycker du inte själv, Mårten gåskarl, att det bli svårt att aldrig mer få se något så här grant?" sade pojken. - "Jag tycker bättre om att få se de feta åkrarna på Söderslätt än de här magra bergbackarna," svarade gåskarlen. "Men det förstår du väl, att om du nödvändigt vill fortsätta resan, så kan jag inte skilja mig från dig.


Timmervikskyrka



Åmål, utsikt från Kungsberget på Vänern



Åmål, dikt av Bengt Erik Nyström


tillbaka till kartan